Paraden kommer till Götaplatsen

Foto: Daniel Castro

English further down--

 

 

På väg upp mot Götaplatsen står det klart att här är det mycket folk. Folk och musik, i paraden och vid sidan av. Trots eller tack vare att det är svalare än på länge och att regnet hänger i luften. Kanske hade inte människor orkat paradera eller för den skull titta om det varit stekhett och brännande sol.

Trots vädret hade jag en sol inombords. Det var mycket positiv energi, som flödade från Heden till Götaplatsen och det tog inte slut där. För på Götaplatsen möttes paraddeltagarna av Out of Office, Sabina Ddumba, Danny Saucedo, Darin, Molly Sandén och Vcation.

Folk minglar runt eller studsar runt, som små guppande båtar i folkhavet till ljudet av musiken.

En perfekt avslutning på (Fyll i eget superlativ.) paraden. Allt medans trummorna ljöd på en tvärgata.

Än är kvällen inte slut. För min egen del börjar väntan på Culture Club. På väg dit kommer jag kanske att drabbas av glitterglamour med Alcazar, som förmodligen räcker hela vägen in i kaklet!

 

English:

On the way up to Götaplatsen it’s clear that there is a whole lot of people. People and music, in the parade and on the side. Maybe because it’s cooler than in a long time or maybe in spite of it.

No matter the weather I felt the sun on the inside. There was a lot of positive energy that streamed from Heden to Götaplatsen and it didn’t end there. Because at Götaplatsen the paraders were greeted by Out of Office, Sabina Ddumba, Danny Saucedo, Darin, Molly Sandén and Vcation

People mingle or bounce around like little bobbing boats in the sea of people to the sound of the music.

A perfect end to the parade. Everything set to the sound of drums coming from a side-street.

The night is not over. For me personally, the wait for Culture Club starts. On the way there I might face glitter-glamour with Alcazar that’ll last me for a long time.

 

Text: Irene Buro

 

Locker Room Talk

Foto: Mimmi Hålldén

English further down--

 

 

Locker Room Talk startade som ett UF-företag men har utvecklats till en organisation som är en del av idrottsförbundens utbildningsplan och som har fått ta emot Facebooks pris för bästa mediestrategi och Zlatans Number 10-utmärkelse. De tackar skämtsamt Trump för namnet, men idén grundar sig i mycket mer än så. Grundarna insåg att det hårda snack som pågår i omklädningsrummen leder till skeva värderingar som sedan leder till sexuella trakasserier och våldtäkter.

 

För att motverka det här mönstret bestämde de sig för att stoppa problemet innan det börjar. LRTs metod är att de åker ut till pojklag, i åldrarna 10-14, och pratar med dem en kvart innan träningen under åtta veckor. På ett lättillgängligt sätt med korta pass lär de ut schyssta värderingar i jämlikhetsfrågor, bland annat HBTQIA+. De jobbar med VR för att visa hur det värsta snacket kan låta och för att lära killarna hur de kan säga ifrån på ett schysst sätt.

 

De vill skapa en ny bild av manlighet.

“Alla är vi killar, vi kan vara killar på flera olika sätt”, säger de. Förutom Zlatan har de fått mycket stöd av fotbollsspelaren Jimmy Durmaz. Det var också LRT som drog igång #BackaDurmaz-kampanjen.

“Efter att han backat oss kändes det rätt att backa honom tillbaka.”

 

När de tog emot Number 10-priset hände något mäktigt: unga började själva kontakta LRT och be dem komma till deras lag. Genom att killar pratar med andra killar och får med sig deras idoler menar LRT att de får med sig de som inte annars brukar engagera sig.

 

 

English:

 

Locker Room Talk started as a UF-company but has developed into and organisations that’s part of the sport organisations development plan and they have accepted Facebook’s award for best media strategy and Zlatan’s Number 10-award. They jokingly thank Trump for the name, but the idea comes from much more than that. The founders realised that the rough talk that happens in changing rooms lead to crooked values that in turn lead to sexual harassment and rape.

 

To counteract this pattern they decided to stop the problem before it starts. LRT’s method is that they travel around to boys’ teams, ages 10-14, and talk with them 15 minutes before practice for 8 weeks. They teach good values in equal rights-issues, like for example LGBTQ in an accessible way in short shifts. They use VR to show how the worst kind of locker room talk can sound and to teach the boys how they can speak up in a good way.

 

They want to create a new image of manliness. “We’re all boys, we can all be boys in many different ways” they say. Aside from Zlatan they’ve also been supported by football-player Jummy Durmaz. LRT were the ones who started the #BackaDurmaz-campaign. “After he supported us it felt right to support him back.”

 

When they accepted the Number 10-award something strange happened: young people started contacting LRT and asking them to come and help their team. Throguh having boys talk with other boys and bringing their idols into it, LRT gets people who otherwise wouldn’t care to get engaged.

 

Text: Freja Lindstedt

 

Paradstart på Heden

Foto: Ambjörn Thorhard

English further down--

 

Som en försiktig symfoni startar paraden. Som de första tonerna syns den galne hattmakaren från Alice i Underlandet gå förbi. Var är kaninen och Alice? Hattmakaren skyndar vidare och försvinner i bakom gula västar och polishästar. Många frågor ställs – ”Var finns Klubb Greta?”, ”Finns det flera nyckelband?”, ”Var skall vår bil stå?”, ”Var står X?”

 

Men där mitt i vimlet hittar jag den vita kaninen och Alice. Ingen av dem är längre i Underlandet utan deltar tillsammans med sambaskolan Abunda.

Strövar vidare mellan prästkragar, pirater, poliser, folkdansare, ballonger och fjädrar. Utan att jag riktigt förstår hur det gick till så står jag plötsligt framför ”Batteria Malmö”. Någon börjar prata i högtalaren, men för mig låter det; Bom-bom,”120”, bom-bom, ”regionen”, bom-bom, ”kommunen”, bom-bom, ”först i paraden”. Tanken slår mig att jag borde gå bort från trummorna för att lyssna på detta superviktiga meddelande, så jag drar mig bort mot scenen där de ropar upp turordningen i tåget. Är det bara jag som inbillar mig eller fick transammans det största jublet?

Jag är en liten, liten del av ett mycket stort människohav. Så är det som om vädergudarna hjälper till, fanorna sträcks och folkmassan sätts i rörelse. Förbi mig kommer fiffiga frisyrer, fluffiga vingar, paljettprydda personer, scouter, såpbubblor, men på tok för lite trummor. Nej, stopp där kommer Göta Lejon och Göteborgskapellet och jag inser att jag ändrar mig. Hör kyrkklockor är det från S:t Jakobs kyrka? Hör jag rätt? Hinner inte fundera på det mer för Kiriaka kommer med sin rytmiska musik. Till och med en man i mörk kostym dansar med i paraden från Heden i riktning mot Götaplatsen.

 

English:

 

 

The parade starts like a careful symphony. The first notes are that the Mad Hatter from Alice in Wonderland walks past. Where’s the rabbit and Alice. The Hatter hurries along and disappears among reflex-vests and police horses. A lot of questions are asked - “Where is club Greta?” “Are there more lanyards?” “Where is our car supposed to be?” “Where is X?”

 

In the middle of the crowd  I spot the white rabbit and Alice. None of them are in Wonderland but are part of the samba dance-school Abunda.

I wander on among daisies, pirates, police, folk dancers, balloons and feathers. Without really knowing how I end up in front of “Batteria Malmö”. Someone starts saying something in the loud speakers but I only hear “Boom-boom! 120... Boom-Boom! The region...Boom-Boom! The county… Boom-Boom! First in the parade…” I realise that I should walk away from the drums to listen to this important message, so I move towards the stage where they’re calling out the parade order.

I’m a small, small part of a sea of people. And it is as if the weather wanted to help, banners are raised and people start moving. I get passed by funny hairdo’s, fluffy wings, sequin-dressed people, scouts, bubbles and not enough drums. But hold on! Here comes Göta Lejon and Göteborgskapellet and I realise that I change my mind.

I hear church bells, are they from S:t Jacob’s church? Am I hearing right? I don’t have time to think about it more because Kiriaka come along with their rythmic music. A man in a dark suit dances along with the parade from Heden towards Götaplatsen.

Text: Irene Buro

 

Film for change

Foto: Giulia Troisi

English further down--

 

"Film for change" är ett filmprojekt i samarbete med Kvinnofolkhögskolan. Filmerna är skapade av ett gäng turkiska HBTQ+aktivister och har mest piratvisats för att de bara kunnat visas öppet i 13 städer i Turkiet samt på den enda hbtq+festivalen som inte fått lägga ner p.g.a. restriktioner.

De tar upp teman som fokuserar på bi-fobi samt diskrimination hbtq+personer emellan, identitet, religion, transpersoner, queer, stereotyper, transsexuella, acceptans och intolerans. Filmerna är väldigt olika varandra och varje regissör sätter sin egen konstnärliga prägel på sitt verk. Att filmerna är gjorda på låg budget bidrar ännu mer till effekten och ger ett kraftigt intryck.

En av filmerna som gör störst intryck handlar om en person, till synes en stereotypisk äldre man på besök hos en vän tills denne försvinner in i ett rum och kommer ut i klänning och smink. Marvis, som transkvinnan heter berättar om sitt liv och sin kamp. Hon förklarar hur hon är tvungen att gömma sina klänningar för att familjen inte ska råka på dem och pratar om sin kärlek till läppstift och pärlor. "Bara gud vet. Och jag vet. Jag är lyckligare såhär."

När regissören frågar Marvis om ånger blir svaret att hon inte ångrar någonting. "Varför skulle jag ångra det? Det finns inget att ångra. Jag är den jag är."

Det är en gripande historia som krossar fördomar och stereotyper. Fingrande på sina pärlor säger Marvis "Alla pengar i världen kan inte mäta sig med känslan av att få vara mig själv". I framtiden kan "Film for change" komma att läggas upp på Kvinnofolkhögskolans hemsida.

 

English:

 

“Film for change” is a film project in collaboration with Kvinnofolkhögskolan. The films are made by a group of turkish LGBTQ-activists and they’ve mostly been pirated because they’ve only been allowed to be openly shown in 13 cities in Turkey and at the only LGBTQ-festival that hasn’t been shut down.
 

They bring up themes that focus on bi-phobia and disctiminiation among LGBTQ-people, identlty, religion, trans people, queer, stereotypes, transsexual people, acceptans and intolerance. The films are very different from each other and each director puts their own spin on their work. That the films are made with a low budget also contributes the the effect and gives a powerful impression.

One of the films that gives the strongest impression is about a person who can be read as a stereotypical old man, visiting a friend, until the person disappears into a room and comes out in a dress and make-up. Her name is Marvis, and she tells us about her life and struggle. She explains how she has to hide her dresses so her family won’t find them, and she talks about her love of lipstick and pearls. “Only god knows. And I know. I’m happier like this.”

When the director asks Marvis about regret she says that she does not regret anything. “Why would I regret it? There is nothing to regret. I am who I am.”

It’s a gripping story that crushes predjudices and stereotypes. While touching her pearls, Marvis says “All the money in the world can not compare to the feeling of being myself”. In the future “Film for change” might be uploaded to Kvinnofolkhögskolan’s website.

Text: Nadja Farkhondehkish

 

Teater Kattma

Foto: Mimmi Hålldén

English further down--

 

Teater Kattma är som vilken teatergrupp som helst, bortsett från en sak – den består av folk med olika funktionsvariationer. Så beskriver grundare Hans Sjöberg det. Det är även han som regisserat föreställningen ”Alla har rätt” som vi får ett smakprov på under tisdagkvällen. Temat är ”Vad är viktigt för oss år 2018?”och mycket av materialet har skådespelarna skapat själva. De tre monologer vi får höra under kvällen är helt och hållet skriva av de skådisar som framför.

Först ut är Evelina Charlie Larsson som berättar om en dröm om ”hon och jag”. Evelina målar upp en bild vi många kan känna igen oss i – förälskelse, osäkerhet, rädsla för att göra fel och överanalyserande av varje steg. Evelina sätter i sin roliga och poetiska monolog spiken på hur det känns att vara kär och famlande.

Nästa skådespelare kliver på scenen och denna monolog är avskalad och fångande. En sluten psykiatrimottagning beskrivs och i får en trovärdig skildring av alla jobbiga känslor vi helst inte vill veta av. Panik, ensamhet och ångest. Ett starkt framträdande som får publiken att hålla andan hela vägen från start till slut.

Den sista monologen framförs av Angela Åquist och den är ungdomlig och rolig. Angelas utstrålning är något alldeles extra och full av energi. Temat är sexualitet, tonårsförälskelse och hjärtesorg.

Mellan monologerna framför ensemblen, som består av 11 personer, improvisationsövningar som får publiken att kikna av skratt.

Föreställningen som de arbetat på i 8 månader består av 12 monologer och har premiär den 28e oktober i Hultsbergssalen på Slottsskogsgatan 12.

Föreställnigen kommer även att spelas upp under Göteborgs stads Funktionsrättsvecka på Svenska Mässan i december. För den som inte kan närvara kommer föreställningen att spelas in och läggas ut på Youtube. För den som är intresserad av att medverka i teater Kattma går detta via deras sociala medier eller hemsida (http://www.teaterkattma.se/). ”Eller bara ta tag i oss under våra föreställningar” säger Hans Sjöberg glatt.

 

English:

Teater Kattma is like any other theater group, aside from one thing - it consists of people with different disabilities. That’s how founding member, Hans Sjöberg, describes it. He’s also the one who directed the show “Alla har rätt” that we get a taste of at the CIty Library tuesday night. The theme is “What is important for us in the year 2018?” and a lot of the material was created by the actors themselves. The three monologues we get to hear during the night are completely written by the actors performing them.

First out is Evelina Carlie Larsson who talks about a dream about “her and me”. Evelina paints a picture many of us can relate to - falling in love, uncertainty, being scared of doing it wrong and over-analyzing every step. In the monologue, she hits the nail on the head at how it feels to be in love and fumbling.

The next actor steps on to the stage and this monologue is stripped down and captivating. A closed-off psychiatry ward is described and depicted are emotions that we’d rather not feel. Panic, loneliness and anxiety. A strong performance that as the audience holding it’s breath all the way through.

The last monologue is performed by Angela Åquist and it is youthful and fun. Angela’s charisma is something very special and full of energy. The theme is sexuality, teen crushes and heartache.

Between the monologues the ensemble, which consists of 11 people, perform improvisational skits that make the audience howl with laughter.

They’ve worked on the show for 8 months and consists of 12 monologues. It premiers on the 28th of october in Hultbergssalen at Slottskogsgatan 12.

The show will also play during Göteborgs stads Funktionsrättsvecka at Svenska Mässan in december. For anyone who can’t come, it will be filmed and put on youtube. If anyone is interested in joining Teater Kattma, you can contact them via their social media or their website teaterkattma.se. “Or just grab a hold of us during our shows” says Hans Sjöberg happily.

Text: Nadja Farkhondehkish

Samtal med Fredrik Apollo Asplund och Khaled Alesmael

Foto: Giulia Troisi

Den ena har gjort succé på Stadsteatern med sin enmansföreställning. Den andre är prisbelönt journalist från Syrien. På fredagen möttes Fredrik Apollo Asplund och Khaled Alesmael på scen under EuroPride.

Fredrik Apollo Asplund lämnade sitt liv som ”forest faggot” i Värmland och sökte en ny gemenskap i Stockholm. Väl där blev det inte som tänkt. Efter att ha studerat på balettskolan lämnade Apollo Sverige och hamnade i New York. Det är ”The big Apple” som utgör en viktig del i boken ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus”.

Damaskus har en viktig del i även Khaled Alesmaels, Apollos samtalspartner under fredagen, liv. Alesmael föddes i Syrien och är prisbelönt för sitt arbete inom radio och tv i Beirut, Amman, Kairo, Istanbul och just Damaskus. Efter flykten till Sverige fick han permanent uppehållstillstånd 2015. Hans debutroman, Selamlik, handlar om att han via den fiktiva karaktären Furat försöker förstå krigets Syrien, asylboendet i Åseda och livet som homosexuell asylsökande i Europa.

Både Fredrik Apollo Asplund och Khaled Alesmael har sökt sig till nya miljöer. Apollo sökte efter sin gayfamilj och Alesmael sökte trygghet och frihet.

 

English:

One was a success at Stadsteatern with their one-person show. The other is an award-winning journalist from Syria. On friday Fredrik Apollo Asplund and Khaled Alesmael met on stage during EuroPride

Fredrik Apollo Asplund left their life as a “forest faggot” in Värmland and sought a new community in Stockholm. But things didn’t turn out the way they thought it would. After having studied at Balettskolan, Apollo left Sweden and ended up in New York. “The big apple” plays a big part in the book “Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus”

Damaskus plays a big part in Khaled Alesmael’s life. Alesmael was born in Syria and has won awards for work in radio and tv in Beirut, Amman, Kairo, Istanbul and Damaskus. After fleeing to Sweden he recieved permanent residency in 2015. His debut novel, Selamlik, is about him, through the fictitious character Furat, tries to understand war-torn Syria, the asylum accommodation in Åseda and life as a homosexual asylum-seeker in Europe.

Both Fredrik Apollo Asplund and Khaled Alesmael have sought new environments. Apollo looked for a gay familu and Alesmael looked for safety and freedom.

Text: Jennifer Ek Peter

Get a grip on crip

Foto: Giulia Troisi

Vad är crip? Och var har en persons funktionsvariation för påverkan på hens plats i samhället? Det diskuterades på Unga Rörelsehindrades paneldiskussion på EuroPride under fredagen.

– Vi ska vara en finne i röven på makthavarna, sa Caroline Eriksson, moderator på fredagens paneldiskussion.

Det kom som en förklaring till vad för roll organisationen Unga Rörelsehindrade ska ha i samhället.

Under diskussionen berördes ett antal frågor: Sexualitet, cripteori, maktbalans och obalans, begrepp och övergrepp som alla är viktiga att diskutera i samhället. Att vara som en ”finne i röven” är viktigt, menades det, eftersom det är lätt att ta funktionsvarierades rättigheter ifrån dem. Speciellt när det blåser kalla vindar och högerextremismen växer sig starkare.

Forskaren och scenkonstnären Christine Bylund fördjupade sig i funktionsmaktsordningen. Bylund berättade om varför MeToo-hösten förra året var viktig. Människor med vissa funktionsvariationer är extra utsatta. Det kan vara av personer som hjälper dem, som taxichaufförer, men det kan också vara av partners.

Men trots det fick inte funktionsvarierade samma uppmärksamhet som andra grupper under MeToo. Christine Bylund tror att det kan ha att göra med att dessa personer ofta befinner sig i en beroendeställning.

 

English:
 

What is crip? And where does a persons disability fit in in their place in society? This was discussed today at Unga Rörelsehindrade’s panel discussion at EuroPride on friday.

 

- We’re going to be a pimple on the ass of those in power, said Caroline Eriksson, moderator of the panel discussion as a response to a question about Unga Rörelsehindrade’d role in society.

 

 

Many different topics were covered during the discussion: sexuality, crip theory, power balance and lack thereof, language and abuse. All things that are important to discuss. They agreed that being a “pimple on the ass” is important because it’s easy to take disabled people’s rights away from them. Especielly when the cold right-wing winds are growing stronger.

Researcher and stage artist Christine Bylund got immersed in the distribution of power related to ability. Bylind spoke about why the MeToo-autumn last year was important. People with certain disabilites are extra vulnerable. It can be people who help them, like taxi drivers for example, but it can also be partners.

In spite of all of this, disabled people did not get the same kind of attention as other groups during MeToo. Christine Bylund claims that this has to do with the fact that these people are in a situation where they are dependent on others.

 

Text: Jennifer Ek Peter